Boktips och experiment

Jag har hittat en bok som kan användas i undervisningen för yngre elever eller läsas för de äldre barnen i förskolan. Boken är skriven av Zetterlund-Persson (2005) och heter Vatten, Guttas resa mellan himmel och hav. Den handlar om vattendroppen Gutta och hans resa genom vattnets kretslopp som beskrivs på ett enkelt och pedagogiskt sätt, bland annat framställs samspelet mellan havet, atmosfären och avrinningen från land. Jag tycker boken är bra uppbyggd då den är som en berättelse med bilder, men på varje sida finns det också en text som förklarar olika ord som vattnets kretslopp, moln, snö, is, bräckt vatten och strömmar genom att det står vad det är samt hur det bildas. Vill man lyfta orden som pedagog/lärare kan man genom att läsa faktatexten ge en förklaring på barnens/elevernas nivå.

Jag har även funnit ett experiment som kan användas för att visa vattnets kretslopp, experimentet är beskrivet i Burton och Taylor (1999). Författarna menar att man med hjälp av en skål kan visa hur regnvatten kan bildas ur salt havsvatten. Följande material behövs vid experimentet: en skål i glas som är djup, ugnsfast och cirka 25 centimeter bred, ett glas, plastfolie, en matsked salt och några droppar blå eller grön karamellfärg. Burton och Taylor skriver att man först ska hälla i hett vatten i skålen, det ska vara så pass mycket så att glaset kan stå i skålen utan att flyta upp. För att det ska se ut som en ö omgiven av hav ska glaset ställas mitt i skålen och i vattnet runt om röres salt och lite karamellfärg i. När det är gjort är det dags att sätta på plastfolie på skålen så att den blir tät men man behöver pressa ut lite luft och det görs genom att man försiktigt trycker på folien samtidigt som folien lyfts upp lite på ett ställe så att luften kan släppas ut. På så vis får folien formen som en tallrik, det ska föreställa ett stort moln över ön. Sedan är det bara att vänta för vattnet börjar nu förångas ur det varma ”havet” och när vattenångan når plastfolien bildas små droppar då den kondenseras eftersom plastfolien är kall. De små dropparna förenas och bildar större som sedan faller ner som regn på ”ön”. Om man vill kan man hälla lite kallt vatten på plastfolien när regnet droppar jämnt för då bildas vattendropparna snabbare. Ännu en sak som kan göras är att smaka på vattnet i glaset för att känna att det inte är salt och man ser också att detta vatten inte är färgat.

Jag provade själv att göra experimentet genom att ställa i ett glas i en glasskål innan jag hällde i kokande vatten, grön karamellfärg och salt. Jag satte på plastfolie över och sedan tog det en liten stund innan kondensen visade sig i form av små vattendroppar på undersidan av plastfolien. Dropparna föll ner och det blev vatten i glaset, detta var färglöst och det smakade inte salt. Burton och Taylor (1999) beskrev att man kunde ta lite kallt vatten på plasten för att det skulle gå fortare, jag lade på några isbitar istället vilket också resulterade i att vattendropparna bildades snabbare. På bilden ses skålen med det gröna och salta vattnet, mitt i står glaset som ska föreställa ön men det syns dock inte så bra. Jag tycker det var ett roligt experiment och jag menar att barnen kan bli fascinerade när det inte blir grönt vatten i glaset och inte heller smakar salt.

Ytterligare en sak som jag tänker att man som lärare kan göra med elever är att gå ut och titta på vattendroppar som hänger ner från buskar och träd. Burton och Taylor (1999) lyfter fram att regndroppar fungerar som prismor och glänser därmed i regnbågens alla färger när solen skiner. Vilken färg som ses beror på vinkeln mellan solen, regndroppen och dig eftersom regndropparna delar upp färgerna så att de strålar ut i olika vinklar. Genom att titta på regndroppar kan eleverna också få se att droppen fungerar som en lins för om man tittar in i droppen kan man se en jätteliten uppochnervänd bild av det som finns bakom droppen.

Referenser
Burton, J. & Taylor, K. (1999). Regn. Malmö: Gleerups Förlag.
Zetterlund-Persson, I. (2005). Vatten, Guttas resa mellan himmel och hav. Speak Marketing.

Rening av vatten

Här kommer ett lite experimenttips under tiden jag skriver om rening av vatten. Jag kommer vara tvungen att dela upp texten så att inlägget om rening av vatten kommer att bestå av flera olika inlägg.

Gör ditt eget dricksvatten

• Hämta vatten från en sjö, bäck eller pöl, ju smutsigare desto bättre.
• Liltrera vattnet genom en sil eller liknande för att få bort de stora partiklarna.
• Tillsätt aluminiumsulfat till en halt av ca 0,1mmol/l.
• Justera pH till ca 6,3 med antingen saltsyra (HCl) eller lut (NaOH). (Tänk på att aluminiumjonerna är sura).
• Rör om kraftigt under 10 sekunder och långsamt ytterligare 10 min. iakttag flockbildningen.
• Avbryt omrörningen och låt flockarna sjukna till botten, sedimentera, under ca 30 min.
• Dekantera vattnet och filtrera det genom aktivt kol.
• Justera pH-värdet med hjälp av lut till ca pH =8.
  

Drick inte vattnet!! Titta och lukta på vattnet före och efter rening. Är det färgat? Grumligt? Dricksvattnet måste undersökas noga för att man ska kunna se resultat.

Referens

Berghult, B. & Elfström Broo, A. (2004) Vattnets kemi- för människa och miljö. Stockholm: Liber.

Vilket löser bäst – varmt eller kallt vatten?

Detta är enligt Parker (1990) ett enkelt litet experiment som visar att varmt vatten är ett bättre lösningsmedel än kallt vatten. Man tar två likadana bägare, i den ena häller man i kallt vatten från kranen och i den andra hett vatten från kranen. Man lägger i en tesked salt i vardera bägare och rör om. I bägaren med varmt vatten löses nu saltet upp och försvinner snabbare än i bägaren med kallt vatten.

Referens:

Parker, S. (1990). Kul att kunna för unga kemister. Teknografiska institutet: Solna

Experiment om avdunstning

Jag har läst om ett experiment som pedagogen bland annat kan använda sig av när den talar/undervisar om vattnets kretslopp då det handlar om vatten som avdunstar. Experimentet är beskrivet av Devonshire (1994) och visar att salt som lösts upp i vatten lämnas kvar när vattnet avdunstar. Jag anser att man som pedagog, genom experimentet, kan lyfta fram avdunstningens procedur samt synliggöra för barnen/eleverna att salt som bland annat finns i havsvatten inte följer med när vatten från haven avdunstar. I experimentbeskrivningen förklarar Devonshire att man kan fylla en glasburk med varmt vatten och sedan tillsätta salt i vattnet, lite i taget så att det löser sig. Man ska fortsätta att hälla i salt tills saltlösningen är mättad vilket den är när det samlas korn på botten som inte löses upp. Burken ska sedan stå några dagar så att vattnet avdunstar, men innan hängs ett snöre ner i burken. Snöret sätts fast i en penna och det har en klump modellera i änden som fungerar som tyngd. Vartefter som vattnet avdunstar bildas det sedan saltkristaller (vilka går att arbeta vidare med genom att barnen/eleverna exempelvis kan titta på dess utformning i förstoringsglas). Jag menar att barnen/eleverna tydligt, genom experimentet, kan se att vattenmängden minskar undan för undan i burken även att saltet stannar kvar trots att vattnet försvinner (avdunstar). På så vis kan pedagogen diskutera med barnen/eleverna om vad de tror händer med vattnet och hur saltet kan vara kvar i burken. Pedagogen kan även förklara att ämnen som lösts upp i vatten lämnas kvar när vattnet avdunstar samt ge exempel på det.

Referenser
Devonshire, H. (1994). Vatten. (Lagergren, B., övers.). Stockholm: Berghs Förlag. (Original publicerat 1991)

Experiment- flyta och sjunka

Boken Kul att kunna om vatten som är skriven av Brenda Walpole (1988) är en bok med fakta och experiment med vatten att använda tillsammans med barn. Ur denna hämtade vi i vår grupp även inspiration när vi utformade våra lektionsplaneringar och nu har jag hittat ytterligare ett användbart experiment. Detta anser jag vara bra för att visa på betydelsen av storlek och form för flytförmågan hos ett föremål. I vår planerade lektion för årskurs ett använder vi modellera för att eleverna ska få möjlighet att upptäcka att även formen och inte bara densiteten påverkar flytförmågan. I det experiment jag nu ska ta upp kan de upptäcka att föremål blir lättare i vattnet än i luften och även att storleken och formen på föremålet avgör hur mycket vatten som trängs undan genom att observera vattennivån.

.

Som inledning på experimentet som Walpole (1988) skriver om får eleverna testa att lyfta en full konservburk under vattnet och i luften för att upptäcka att den blir lättare i vattnet. Även i detta experiment använder man alltså modellera och man inleder med att eleverna får hälla vatten i en genomskinlig burk och markera vattennivån. Därefter lägger de i en klump modellera i vattnet för att se hur mycket vattennivån stiger och de får även testa med en större klump lera och då se hur mycket vattennivån stiger ytterligare. Föremål som är helt under vatten förlorar enligt Walpole lika mycket i vikt som vikten på vattnet som det tränger undan. Avslutningsvis får eleverna ändra form på lerklumpen till skålformad. Denne kommer då att flyta och de kan då se att ännu mer vatten trängs undan och att vattennivån stiger ytterligare genom att både skålen och luften i den tränger undan vattnet. Walpole skriver att föremålets form bestämmer hur mycket vatten som trängs undan och om mängden vatten som trängs undan väger mindre än föremålet sjunker det.

Referenser

Walpole, B. (1988). Kul att kunna om vatten. (Karpebäck, P.U., övers.). London: Grisewood and Dampsey.