Enligt Whipple (1985) bestäms en vågs höjd av vindens hastighet, den sträcka vinden har rört sig över vattenytan och vindens varaktighet. McMillan och Musick (2007) skriver att havsytan är lugn, utan vågor, när det inte är någon vind. När vinden blåser med en hastighet på 20-28 km/h (frisk bris) bildas en del små vågor som kan ha vitskummande toppar. Vid hård kuling då vinden har en hastighet på 62-74 km/h bildas det höga och långa vågor där vågkammarna bryts till skum. När vindhastigheten är 117 km/h (orkan) är vågorna mer än 14 meter höga och luften är full av skum och vattenstänk. Författarna lyfter fram att genomsnittsvågen är 2 meter hög och den största stormvågen är 31 meter hög. McMillan och Musick uppger att vinden lämnar energi när den blåser över havsytan och det är det som gör att vågor kan bildas. Vattnet i en våg rör sig uppåt, framåt, nedåt och bakåt och ju närmare land vågorna kommer desto mer saktar de in eftersom vattnet blir grundare vilket gör att friktionen mot havsbotten fungerar som en broms.
Vidare uppger McMillan och Musick (2007) att vågor också kan uppkomma vid jordbävningar, jordskred och vulkanutbrott, då kallas det för tsunami och den största tsunamivågen var 524 meter hög. Mellgren (2003) tydliggör att en tsunami bildas när jordbävningen eller vulkanutbrottet förekommer långt ute till havs där vattnet är djupt. Det gör att ofantliga mängder vatten sätts i rörelse och det färdas flera hundra mil genom vattnet i samma hastighet som en jumbojet flyger. Vågen syns dock knappt ute till havs då vattenytan endast höjer sig någon centimeter, men när vattendjupet blir mindre närmare land reser sig vågen och bryts vilket gör att det bidas en enorm våg.
Enligt Nationalencyklopedin (2010) är tidvattnet (flod och ebb) i haven långa vågor, när vattnet kommer in mot land kallas det flod och när det drar sig undan ebb. Tidvattnet beror på månens och solens dragningskraft, McMillan och Musick (2007) förklarar att tidvattnet stiger och sjunker när jorden snurrar runt sin axel. Mellgren (2003) klargör att det är högvatten två gånger samt lågvatten två gånger per dygn. Författaren försöker också ge en förenklad förklaring hur det fungerar, han menar att månen drar till sig havets vatten. Då månens dragningskraft når ända till jorden får det havsvattnet att bukta ut som en stor bula på den sidan som är närmast månen och när jorden snurrar runt rör sig högvattensbulan runt jorden. Där bulan drar fram blir det därför flod. Mellgren uttrycker att det dessutom blir en bula på andra sidan jorden vilket beror på att vattnet trycks ut av centrifugalkraften när jorden och månen rör sig runt varandra eftersom kraften bildas när något rör sig i en cirkel. Därmed blir det flod och ebb två gånger per dygn. Författaren redogör att vattennivåskillnaden kan vara flera meter på en del ställen men vid Sveriges kuster är tidvattnet endast någon decimeter som mest. Whipple (1985) beskriver att tidvattnet har varierad styrka beroende på hur jorden, månen och solen förhåller sig till varandra. Högvattenståndet har därmed fått olika namn, i nipfloden är tidvattenhöjden liten och i springfloden når vattenståndsvariationerna sitt maximum.
Referenser
McMillan, B. & Musick, J. A. (2007). Haven. Stockholm: Bonnier Carlsen Bokförlag.
Vidare uppger McMillan och Musick (2007) att vågor också kan uppkomma vid jordbävningar, jordskred och vulkanutbrott, då kallas det för tsunami och den största tsunamivågen var 524 meter hög. Mellgren (2003) tydliggör att en tsunami bildas när jordbävningen eller vulkanutbrottet förekommer långt ute till havs där vattnet är djupt. Det gör att ofantliga mängder vatten sätts i rörelse och det färdas flera hundra mil genom vattnet i samma hastighet som en jumbojet flyger. Vågen syns dock knappt ute till havs då vattenytan endast höjer sig någon centimeter, men när vattendjupet blir mindre närmare land reser sig vågen och bryts vilket gör att det bidas en enorm våg.
Enligt Nationalencyklopedin (2010) är tidvattnet (flod och ebb) i haven långa vågor, när vattnet kommer in mot land kallas det flod och när det drar sig undan ebb. Tidvattnet beror på månens och solens dragningskraft, McMillan och Musick (2007) förklarar att tidvattnet stiger och sjunker när jorden snurrar runt sin axel. Mellgren (2003) klargör att det är högvatten två gånger samt lågvatten två gånger per dygn. Författaren försöker också ge en förenklad förklaring hur det fungerar, han menar att månen drar till sig havets vatten. Då månens dragningskraft når ända till jorden får det havsvattnet att bukta ut som en stor bula på den sidan som är närmast månen och när jorden snurrar runt rör sig högvattensbulan runt jorden. Där bulan drar fram blir det därför flod. Mellgren uttrycker att det dessutom blir en bula på andra sidan jorden vilket beror på att vattnet trycks ut av centrifugalkraften när jorden och månen rör sig runt varandra eftersom kraften bildas när något rör sig i en cirkel. Därmed blir det flod och ebb två gånger per dygn. Författaren redogör att vattennivåskillnaden kan vara flera meter på en del ställen men vid Sveriges kuster är tidvattnet endast någon decimeter som mest. Whipple (1985) beskriver att tidvattnet har varierad styrka beroende på hur jorden, månen och solen förhåller sig till varandra. Högvattenståndet har därmed fått olika namn, i nipfloden är tidvattenhöjden liten och i springfloden når vattenståndsvariationerna sitt maximum.
Referenser
McMillan, B. & Musick, J. A. (2007). Haven. Stockholm: Bonnier Carlsen Bokförlag.
Mellgren, E. (2003). Se havet! Blött och blandat från vågsvall till avgrundsdjup. Stockholm: Natur och Kultur.
Nationalencyklopedin. (2010). Tillgänglig på Internet: www.ne.se. [hämtades 100314].
Whipple, A. B. C. (1985). Världshaven. Amsterdam: Time-Life Books.
Det var intressant att läsa det du skriver om tidvatten (ebb och flod) eftersom jag tidigare inte visste så mycket om fenomenet, mer än att månen och solen till viss del påverkar. Du skriver att tidvattnets styrka beror på hur jorden, solen och månen förhåller sig till varandra. Hur ska förhållandet mellan dessa se ut för att det ska bli störst/minst nivåskillnad på vattnet? Finns det även andra faktorer som påverkar eftersom exempelvis vi i Sverige inte har någon direkt nivåskillnad mellan ebb och flod?
SvaraRaderaBra frågor för jag hade själv ungefär samma funderingar när jag skrev inlägget, men jag hittade ingenting om det. Nu har jag dock hittat lite ny fakta, Sternö Anderberg (2007) menar att tidvattenkraften skulle orsaka två likadana hög- och lågvatten på jorden om hela jorden var täckt av vatten och om månen cirkulerade i ekvatorsplanet. Vidare förklarar hon att det i verkligheten är kusterna som hindrar rörelsen av sådana tidvattenvågor, samtidigt lutar månens bana i förhållande till ekvatorsplanet. Dessa saker gör att det skapas en daglig variation hos kraftfältet som ger två olika hög- respektive lågvatten under samma dygn. En fundering som jag har är om det kan vara så att vattennivåskillnaden mellan hög- och lågvatten på olika platser i världen beror på hur kusterna är belägna?
SvaraRaderaTidigare har jag skrivit att det finns nip- och springflod där nipfloden ger den minsta tidvattenhöjden och springfloden ger den största tidvattenhöjden. Sternö Anderberg (2007) redogör för hur solen, månen och jorden förhåller sig till varandra vid de olika tidvattnen, när det är springflod ligger solen, månen och jorden i en rät linje vilket gör att kraftfälten förstärker varandra (månen är då i faserna ny eller full). När det är halvmåne motverkar kraftfälten varandra och då ligger de inte i linje med varandra, solen och jorden är i linje men månen befinner sig vid sidan om jorden.
Referens
Sternö Anderberg, A. (2007). Havet – illustrerat uppslagsverk. Globe Förlaget
Tack för ett utförligt svar angående hur det ligger till med förhållandena mellan jorden, månen och solen vid nip- och springflod.
SvaraRaderaDin fundering som gällde om nivåskillnaden på hög- och lågvatten kan bero på hur kusterna är belägna tror jag är en viktig del i förklaringen. Jag hittade lite information på SMHI:s hemsida (100410) om varför vi i Sverige knappt har något tidvatten. De menar att tidvattnets storlek är beroende av bassängernas topografi och storlek. De skriver vidare att det lilla tidvatten vi kan uppleva beror på en våg som kommer via Nordsjön, Skagerrak och Kattegat. Och eftersom det är grunt dämpas vågen av friktionen som uppstår. De tar också upp att i passagen in i Östersjön begränsas den ytterligare på grund av de trånga förbindelserna via Öresund och Bälten och det blir därför bara några centimeters nivåskillnad.
Referens
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut. Tidvatten. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/oceanografi/tidvatten-1.321 [2010-04-10].
Okej, då beror det alltså på hur kusterna är belägna, om de har stora öppna hav utanför eller om de har mindre. Då borde ju Norge i så fall ha mer vattennivåskillnad vid sina kuster än vad vi har eftersom de har öppnare hav utanför.
SvaraRadera