Peinerud, Lager-Nyqvist och Lundegård (2001) skriver att alla växter behöver tillgång till vatten, tillräcklig och regelbunden tillgång är livsviktig eftersom växterna gör åt vatten vid ämnesomsättningen och då framförallt vid fotosyntesen. Omsättningen hos ett stort träd kan vara 1000 liter vatten per dygn, men då vattentillgången skiljer sig i olika områden har växter anpassat sig efter klimatet. Exempelvis har arter som lever i torra områden ofta en liten avdunstande yta och bladen och i vissa fall stammen täcks av ett vaxlager. Andra växter har en cellvävnad som kan lagra vatten eller ett rotsystem som går ner till grundvattnet. Widén och Widén (2008) tydliggör bland annat att kaktusar kan lagra vatten i stammen och Peinerud et al. (2001) menar att kaktusar även har ett vaxlager som skyddar mot uttorkning.
Enligt Peinerud et al. (2001) tar växternas rötter upp vatten från marken, vattnet tar sig enkelt in i cellerna genom osmos vilket innebär att vattnet rör sig från ett område med hög koncentration till ett med låg koncentration genom ett halvgenomträngligt membran (släpper endast igenom små och oladdade partiklar). Vattnet förs sedan vidare från roten till stammen och därefter via stammens ledningsvävnad ut till bland annat växtens blad och frukter. Författarna tydliggör att växter har tunna vattensträngar som går ifrån rot till blad och de hålls ihop med kohesionskrafter som gör att vattenmolekylerna binder till varandra. När vattnet avdunstar i bladet frigörs en av de övre vattenmolekylerna i strängen vilket gör att det bildas ett sug där. Det får till följd att hela strängen rör sig uppåt och samtidigt förbinds en ny vattenmolekyl i den nedre änden. Vattentransporten underlättas också av att det blir ett övertryck när roten suger in vatten genom osmos, vilket gör att vattnet trycks uppåt i växten.
Nationalencyklopedin (2010) skriver att det mesta av vattnet som växten tar upp far igenom växten och åker ut i atmosfären genom bladens klyvöppningar. En litet del av vattnet går dock till fotosyntesen och en del stannar kvar i växten för dess tillväxt. Peinerud et al. (2001) tydliggör att 0,5-2 % av det vatten som strömmar igenom växten används till tillväxt och fotosyntesen, resten avges alltså som vattenånga genom bladens klyvöppningar eller direkt genom överhudens cellväggar.
Referenser
Nationalencyklopedin. (2010). Tillgänglig på Internet: www.ne.se. [hämtades 100307].
Enligt Peinerud et al. (2001) tar växternas rötter upp vatten från marken, vattnet tar sig enkelt in i cellerna genom osmos vilket innebär att vattnet rör sig från ett område med hög koncentration till ett med låg koncentration genom ett halvgenomträngligt membran (släpper endast igenom små och oladdade partiklar). Vattnet förs sedan vidare från roten till stammen och därefter via stammens ledningsvävnad ut till bland annat växtens blad och frukter. Författarna tydliggör att växter har tunna vattensträngar som går ifrån rot till blad och de hålls ihop med kohesionskrafter som gör att vattenmolekylerna binder till varandra. När vattnet avdunstar i bladet frigörs en av de övre vattenmolekylerna i strängen vilket gör att det bildas ett sug där. Det får till följd att hela strängen rör sig uppåt och samtidigt förbinds en ny vattenmolekyl i den nedre änden. Vattentransporten underlättas också av att det blir ett övertryck när roten suger in vatten genom osmos, vilket gör att vattnet trycks uppåt i växten.
Nationalencyklopedin (2010) skriver att det mesta av vattnet som växten tar upp far igenom växten och åker ut i atmosfären genom bladens klyvöppningar. En litet del av vattnet går dock till fotosyntesen och en del stannar kvar i växten för dess tillväxt. Peinerud et al. (2001) tydliggör att 0,5-2 % av det vatten som strömmar igenom växten används till tillväxt och fotosyntesen, resten avges alltså som vattenånga genom bladens klyvöppningar eller direkt genom överhudens cellväggar.
Referenser
Nationalencyklopedin. (2010). Tillgänglig på Internet: www.ne.se. [hämtades 100307].
Peinerud, I-L., Lager-Nyqvist, L. & Lundegård, I. (2001) Biologi B. Stockholm: Bonnier Utbildning.
Widén, M. & Widén, B. (2008). Botanik: systematik, evolution, mångfald. Lund: Studentlitteratur.
Ganska fantastiskt egentligen att vattnet kan transporteras upp i ett högt träd. Jag läste i Edman och Klein (1997) att det heller inte hade varit möjligt om vattnet inte hade haft de speciella egenskaper det har, det vill säga att molekylen är svagt elektriskt laddad så att de alltid hakar i varandra. Författarna gör en liknelse för att framställa detta; de jämför vattenmolekylerna med människor som står tätt, tätt i en lång kö i en rulltrappa. Molekylerna håller i varandra genom plus – minusändarna och drar sig uppåt genom att ta tag i en annan molekyls plus- eller minusände. De skriver vidare att det sedan är solen (värmen) som får dem att kliva av längst upp i bladet (avdunstning). Författarna menar att varje gång någon stiger av, hoppar en ny på nere i roten. Jag tycker att detta var en rolig framställning av fenomenet som även ger en tydlig, men förenklad bild av hur det går till.
SvaraRaderaReferens
Edman, S. & Klein, J. (1997). Vårt hem i universum – En berättelse om utveckling och miljö. Lund: Studentlitteratur.